Fotografi och Filosofi

Jag har alltid tyckt att noveller var en av de svåraste genrerna av litteratur, på grund av den sofistikerade och delikata skickligheten som krävs för att kortfattat uttrycka mångfaldiga mänskliga känslor på endast några få sidor istället för en hel roman. En välskriven novell är däremot, just på grund av sin sparsamma minimalism, ofta kraftigare än man förväntar sig: precis som mer koncentrerade ämnen är starkare i smak eller styrka, finner jag ofta att känslor eller meddelanden av korta historier intensifieras till den grad att de är svåra att glömma bort. Strindberg var en av de få författare som behärskade denna genre.

August Strindberg var en svensk dramatiker, romanförfattare, poet, essäist och målare som föddes 1849 i Stockholm. Han var generellt en universalbegåvning och allmänt betraktad som fadern till modern svensk litteratur. En av hans noveller, Fotografi och Filosofi, berättar historian om två bröder: en obeveklig filosofisk fotograf och hans broder, en enkel och bristfällig man. Den första, irriterad och frustrerad av sin brors ofullkomlighet börjar att utveckla ett ivrigt hat mot honom, eftersom han var ‘full av fel’. Han anser sig vara ‘felfri’, och hånar sin brors många fel (‘han gick med hatten på huvet inomhus, han kunde aldrig lära sig stänga en dörr och om kvällarna skulle han ha tre glas öl’) och längtar efter att separera sig från honom. Men eftersom affärer håller dem ihop, ger de sig istället av på en symbolisk resa.

Filosofen åmar sig över sina olika sjukdomar under hela resan, och när han klagar på landskapet kring honom, reagerar brodern tålmodigt (“det är så mycket trän inte för att skymma utsikten men för att skydda för havsvinden”). Filosofen, trots sin brors ansträngningar, drar sig undan under ett träd och vägrar att engagera sig i ytterligare konversation. Han är kvar där tills hans brors återkomst 6 veckor senare.

Efter att ha lämnats i skogen så länge, återkommer filosofen som en föryngrad version av sig själv, ‘en smart yngling, med röda kinder och brun hals’, för första gången levnadslustig. Han berättar hur naturens ‘fel’ läkte honom- “Gärsgårdarne ha tegit fettet av mig; stenarne ha masserat mina fötter; den klena kosten har botat min lever, granskogen mina lungor; och det bruna källvattnet höll järn, just vad jag behövde!” Hans bror berättar att, som bilden man ser tar skepnad på den emulgerade beläggningen av en fotografisk platta, “av negativplåten får man en positivplåt, där skuggorna bli dagrar igen, det som var mörkt blev ljust”. Precis som felen i naturen inte egentligen var fel, var hans fel inte riktigt fel: “jag lämnar dörrarne på glänt för att slippa bullra i ateljén; jag bär hatten på huvet för att inte fälla hår på plåtarne; jag dricker öl om kvälln för att icke falla ner i whiskyn.” När han verkligen lyssnar på sin bror för första gången inser filosofen att de fel han hatade honom för aldrig riktigt var fel, utan bara små egenheter som gjorde sin bror till vem han var. Genom att acceptera sin fullkomliga asymptotiska natur accepterar han sin bror och älskar honom inte trots hans fel, men på grund av dem.

August_Strindberg_photographic_selfportrait_1
Strindbergs självporträtt

Strindberg, som själv har sett det fotografiska mediet som ett sätt att utforska och uttrycka, använder den här som en metafor för perspektivets kraft, vilket visar hur ett enkelt skiftande i perspektiv kan förändra hur vi ser människor som påverkar våra relationer i processen. Så, precis som Strindbergs filosof blev levnadslustig efter att ha accepterat fel han inte kunde förändra, kan vi med.

One thought on “Fotografi och Filosofi”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s